söndag, november 25, 2007

Familjehemligheten

B ringer från södra delarna av Sverige och hon är ungefär jämngammal med vad min far skulle ha varit förefaller det som, och, jag försöker räkna på fingrarna och kommer fram till att hon nog är tremänning till pappa, alltså syssling eller kusinbarn.

Och släktforskare.

Hennes morfar var min farfars far, han hette Frans Ferdinand Rundqvist.

Och nu sysslar hon med ett mysterium, nämligen att hitta en släkt som har försvunnit. Min farfar är en av syskonen.

Min farfars far - hennes morfar - fick en redig skock med ungar som föddes runt sekelskiftet 1900, och alla hade de ståtliga kungliga namn.

Min farfar hette Sten Napoleon och stack till Arvika som ung. Han svarade på en annons, Arvika Nyheter efterlyste en redaktör. I ett telegram som Sten Napoleon skickade stod det:

"Anländer Arvika stn klockan si och så och datum Stop Var god ordna bostad Stop redaktör Sten Rundkvist Stop"

Ned från tåget klev en gänglig 21-åring som faktiskt fick jobbet och snart avancerade till chefredaktör, medlem i Rotary och jag vet inte allt. Han träffade min farmor Bibbi, som också var journalist.
Detta alltså nånstans i mitten av 1920-talet. Sten och Bibbi fick två barn, min pappa och hans äldre syster Inger som aldrig fick några barn. Pappa var bara fyra år när kriget kom och han hade vaga minnen av tågen - familjen bodde på Järnvägsgatan i Arvika alldeles invid spåren. I källaren bodde flyktingar, men det fick inte ens familjen veta. Barnen var bara förbjudna att röra sig där.
- Men en natt vaknade jag av att det kom en lastbil in på gården, berättade pappa.
Han och hans syster hade väl tassat upp och häpet sett hur svarta skuggor lastade av kartong efter kartong från bilen och bar ner i källaren, och sen försvann igen. Långt senare skulle det visa sig att kartongerna hade innehållit ett halvt bibliotek, för att ordna sysselsättning åt flyktingarna.

Och ännu något senare, pusselbitarna faller på plats, framkommer från annat håll att den norska motståndsrörelsen då och då kunde vila där i den där källaren.
---

Några av alla farfars syskon har B slutligen hittat, förutom min farfar, en av hans bröder som stannade kvar i Blekinge och där blev typograf och en syster som dog ogift och barnlös.
Några syskon avled redan som små, men resten som blev vuxna är försvunna ur böckerna.
Ingenstans står de att finna.

Och familjelegenden är lika mystisk. Jag berättar för B att jag har vuxit upp med en svävande berättelse om att min farfar hade sex bröder som alla blev journalister.

Eftersom jag bara var två år när han dog gick det aldrig att fråga. Min farmor dog också när jag var babyliten. Såvitt jag vet visste inget av barnen, min far och hans syster, heller riktigt vad som hände. Skrönan har stannat vid just en skröna, obekräftad, möjligen sann, möjligen rent påhitt.

Som i så många släkter finns nu här en utvandrad gren i amerika, den kände jag till eftersom amerikanare varit och hälsat på i Sverige, men släktbanden på den sidan förefaller ha varit långväga. Jag fick aldrig klart för mig om de var belagda ens eller mer en ursäkt för att få hälsa på i landet där man hade sina rötter, och jag tror den starkaste rottråden ledde till min farmors värmländska och delvis norska påbrå snarare än min farfar. Nu får jag kanske snart berättelsen berättad från Blekinge-håll.

Nå.
Nu berättar B att hon under några år bodde granne med oss i Göteborg, på samma gatuadress, utan att ha en aning om att det fanns en så nära släktskap. Det känns nästan lite läskigt tycker vi båda. Min familj bodde där i fyra år, på 1960-talets mitt, syrran föddes på Sahlgrenska.

Och jag vet ju att man kan spåra ner större delen av en enskild människas liv i detalj men ändå - alla de där bröderna är försvunna. De finns, B rabblar namn, födelsedata - men inga anteckningar eller spår någonstans om var de tog vägen. Och alltså inga dödstal heller.

I hela min uppväxt har jag trott att jag heter Rundkvist. Enligt böckerna heter jag det också men för bara några få år sedan fick jag klart för mig att hela grundhistorien bara är påhittad:
"Alla Rundkvistar med kv är släktingar", förkunnades som jag minns det, men det är precis tvärtom. Min farfar bytte namn när han flyttade till Arvika den där dagen som 21-åring. Kanske det var en missuppfattning, kanske medvetet, kanske var det helt enkelt inte särskilt noga då.

Nu säger B att så där tycks flera i barnaskaran ha gjort, några stavade med qu också, det var lite som det föll sig.

Frans Ferdinand skrev dikt, det visste jag, och det gjorde min farfar också. En del av de dikterna förefaller finnas samlade i en bok som b har i sin ägo, och vi lovar att utbyta lite fotografier och annat med varandra såklart. Och skrivådran, liksom förmågan att hålla tal vid högtidliga tillfällen, förefaller också den vara släktburen.

Och kanske jag nu ska få nästa led i släktberättelsen belagd, eller om den är en skröna;
Nämligen berättelsen att min farfars farfar, Frans Ferdinands far alltså, var boktryckare som invandrade från Tyskland, till Karlshamn och tog sig namnet Rundkvist. Med qv.

Men vad hände med alla hans barnbarn, min farfars alla bröder och systrar?

Också på min farmors sida finns en mystisk familjehemlighet, nämligen historien om hur hennes far dog på isen på väg hem en sen natt med häst och släde. Häst och släde kom fram men inte farmors far.
Så har det hetat, lite svävande, och det finns någonstans ett porträtt på honom, ett fotografi av en man med grymt utseende. Detta foto hängde aldrig på väggen. Man talade inte om honom alls. Men i en släkt som inte saknar fantasi vaknar nyfikenheten och ur det växer skrönor, så det vi gissat oss till är att han hade ovanan att supa sig redlös, hasa sig upp i släden och sedan driva hästen hemåt. Och att den här gången hade hästen slängt emot, så att kusken ramlat av och släpats eller körts över och det skulle dröja innan kroppen hittades.
Det sägs att ingen grät på den begravningen.

Men det kan också vara en skröna.

En sak vet jag i alla fall och det är att mina ögonbryn har jag ärvt efter min far och min farfar, de är nästan hopvuxna i mitten.
Hos kvinnor ett ovanligt drag, hos män mindre ovanligt men tillräckligt ovanligt för att det ska märkas.
Detta släktdrag vårdar jag, det vill säga plocka och forma ögonbryn efter Hollywood-ideal har aldrig varit aktuellt.

3 kommentarer:

AstroTurf sa...

Huva! Va' spännande. Jättefashinerande och intressant. Idag så tar man ju för givet att man kan hålla koll på folk. Ändå försvinner ju faktiskt människor frivilligt idag också.
Sen blir jag att tänka på människor jag känt osv. men inte har någon kontakt med. Tom. att jag har glömt hela namnet. Men jag tänker ju på dem lite då o då när jag berättar om mig själv. På ett sätt kan de ju vara försvunna.

Om man inte själv bibehåller kontakten så bryts ju tråden så småningom.

Vilket detektivarbete släktforskning är och hur intressant det är att höra livshistorier.
Tack för att du delar din
/Camilla

Eva sa...

Aha, =)
Så säger syrran i telefon -- Jomen Göte fanns det ju en brorsa som hette, han vet jag var journalist. Och att min faster, som dog för massor av år sen, har rotat en del i släkthistorien. Så nu får jag åka til landet och gräva fram den där kartongen, för den finns kvar nånstans tror jag.

Camilla? Är det Camilla O?

Joakim Mattisson sa...

OJ va intressant, min farfar hette Thor Rundkvist och var bror med din farfar, Sten. men eftersom Farmor och farfar aldrig var gifta, så har jag farmors efternamn, mattisson.
Nej frans ferdinand var inte en tysk invandrare:-), Rundkvistarna går längre bak i karlshamn/Ronneby området. Jag har släktforskat en del. Skulle vara roligt att komma i kontakt med dej eller B.
maila gärna på : kalpdal@msn.com
mvh
Joakim