fredag, oktober 12, 2007

Kontemplation över våld och fred

Detta är en dag när tramset för en kort stund får ge vika för lite allvar på den här bloggen:

Orkar EU visa samma skärpa som Kina?
På måndag sammanträder EU och ärendet jag tänker på nu är förstås Burma.

Kina samlade ihop sig igår i säkerhetsrådet och ställde sig bakom en fördömande formulering. Jo den kunde ha varit vassare, starkare, men den var enig, vilket är viktigt och skickar en stark signal till en nation som kanske behöver omvärldens hjälp att trassla sig ur den våldspiral landet befinner sig i. Och som blir allt ensammare, och borde bli allt mer desperat.
Halva statsbudgeten går åt till militär för att hålla det egna folket, och de heliga munkarna, i schack. Den andra halvan till diamanter åt juntans familjer. Folket i Burma har börjat svälta. Nånstans fångade jag upp en obekräftad uppgift att 400 officerare ska ha deserterat under våldsamheterna.
Regimen i Burma är skakad.

Att de utsett en minister som ska tala med oppositionsledaren Aung San Suu Kyi är ett framsteg.
Alla som läst Nelson Mandelas självbiografi förstår vad jag menar, alla som inte gjort det: Den boken är en fantastisk berättelse vad samtalet kan åstadkomma, för att hjälpa den grymmaste regim ut ur det våldsamma hörn de alltid målar in sig i och för att lotsa en nation in i en fredlig utveckling mot demokrati, försoning och framtidshopp.

Alltså det ser lite ljusare ut. Alltså kanske de fredliga demonstrationerna och våra stödjande aktiviteter i den fria världen, är ett första steg i rätt riktning:
Kina har trots allt skärpt sin röst, och det kostar nog på eftersom de har en hel del att göra hemma på sin egen bakgård när det handlar om mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet.
Och FN-sändebudet Ibrahim Gambari som behandlats kolossalt ohyfsat vid sina tidigare besök i landet, han har förvägrats träffa regimen, senast fick han besked, kontrabesked, skjutsades hit och dit, fick vänta innan han till slut släpptes fram. Nu är han inbjuden till förnyade samtal och ska dit igen.

Det vore bra om EU på måndag skärper sanktionerna, vilket kräver att Nicolas Sarokozy i Frankrike engagerar sig lite och inte bara i Turkietfrågan, och orkar ta en debatt på hemmaplan om lämpligheten av en bojkott riktad mot franska gasföretag verksamma i Burma.
Det känns otroligt pinsamt att bo i en del av världen som har det så bra som vi har i Europa, där demokrati trots allt råder överallt, och att denna del av världen inte ska klara att vara lika tydlig som Kina och i vårt fall räcker det inte med att fördöma våldet och kräva att alla politiska fångar släpps fria. Bojkotta alla affärer med landet till den punkt då samtalen med oppositionen börjar ge tydliga resultat!

Fredspris
Det är ju bara att jubla. Klimatfrågan, Al Gore, FN:s klimatpanel. Fast en smula politiskt korrekt kanske. Det är ju inte säkert att fokuseringen på klimatförstörande åtgärder är uteslutande gott, om det skulle innebära att man glömmer att arbeta med andra miljöförstörande åtgärder. Typexempel - kvicksilver i energisparande glödlampor. Inte hållbart i längden även i ett kretsloppssystem.

Solidaritet är att finnas
Roland Streling begravs idag i Husum. Jag kan inte vara där, men en smula stolt är jag över de kamrater som funnits för Roland när han behövt det i livet, och det har varit rätt många människor det.
Det är trots allt viktigare, att finnas där när man behövs och inte efteråt när det är försent.

Ett ljus mot gatuvåldet
En gång för eoner av år sedan var jag reporter på en kvällstidning och skrev om två uppmärksammade mord, det "onödiga ungdomsvåldet". Den gången handlade det om skinheads som slog ihjäl en "blattevän" som gick emellan vid en misshandel, och några månader senare är situationen den omvända - en skinheadpojke blev ihjälslagen av ett gäng invandrarkillar.
Jag minns hur jag träffade skinnskallarna i Stockholm - skräckinjagande typer tills de fick namn, ansikten, personlighet, berättelser - och invandrarkillarna, de flesta från Stockholms norra förorter. Samma visa där, farliga i flock, mänskliga grabbar i närbild.
Och jag minns hur det den gången också var ungdomar från båda läger som samlade ihop till demonstrationer mot ungdomsvåld, tände ljus, ordnade konserter och hur Anders Carlberg drog igång massor av aktiviteter vid Fryshuset för att ena de två världarna. Märkvärdigt lika, ofta med frånvarande pappor, ofta vilsna i sina mansroller och med en förfärlig syn på kvinnor. Jisses! Och rädda. Rädda för den stora världen.
Det blev non-fighting generation, och det blev Farsor och morsor på stan och så vidare.
Detta var sommaren 1985 om jag minns det rätt.
Nu har det inträffat att våldet, ungdomsvåldet, har smugit sig in i en helt annan grupp av ungdomar, såna som sägs ha pappor, har pengar, ha studiemotiverande bakgrund, som bor i fina kvartar i fina kvarter och har råd med moderna boots och kotlettfrilla.
Eller?
J, lärare på en gymnasieskola, reflekterade i somras: De där familjerna och de barnen har exakt samma problem som ungarna i de mest utsatta familjerna i Stockholms förorter. Men deras föräldrar har inte tid med utvecklingssamtal och föräldramöten, därför att de är på affärsresor till New York.
Men effekten är densamma.

Fattigdom räknas inte bara i slantar.


Andra bloggar om: , , , ,

2 kommentarer:

ကုိမင္းေက်ာ္ sa...

May I use your article in www.SvenskBurmesiska.org?
Thank you for your support,
Kelvin Minn

Eva sa...

Hi Kevin, Yes you can use it at your site without any further permissions.

For any other reader of this, I actually checked and Kelvin Minn is a member of the swedish-burmesian sociaty in Luleå, and also one of the initativtakers of de manifastations done here in Stockholm 2 weeks ago among other things.
So Kelvin, mankind should thank You for your support.

W best regards
Eva