lördag, mars 03, 2007

Evelyn Dubrow - världens bästa lobbyist


I min hylla på jobbet står det en bild och den föreställer Evelyn Dubrow som blev 95 år, född i mars 1911, och hon dog för snart ett år sedan nu i juni 2006. Om jag vacklar tittar jag på hennes bild och då vet jag vad jag ska göra. Hon förmedlar styrka och glädje på den där bilden, en fin porträttbild på henne tagen för 7-8 år sedan.

Evy var den mest framgångsrika lobbyisten i Lobbyismens historia, den enda som fått Medal of Freedom, största storleken, ur presidentens hand (1999) från detta skrå, en å femtio lång och en av de tuffaste motståndare man kan ha.

Hon fick förresten medaljen samtidigt som förre presidenten Ford och typiskt ska han kommenterat att han var hedrad av att få sin frihetsmedalj samtidigt som Evy. På bilden i min hylla har hon den runt halsen i ett för henne typiskt grepp; feminint, behärskat, stolt och rakryggat.

Hon har lärt mig allt jag kan om lobbyism och som det är med genialitet tog det henne tio sekunder att sammanfatta ett helt yrkeslivs erfarenhet och dela med sig som svar på min raka fråga, hur gör man?

- Man måste känna sina meningsmotståndare och kunna deras argument bättre än de själva.

Självklart.

Evy nådde med tiden en sådan grad av respekt att hon kunde ställa sig utanför representanthuset inför en omröstning och demonstrera med tummen (upp för ja, ner för nej) vad hon tyckte man skulle rösta - som den enda åtgärden för att övertala både demokrater och republikaner. Hennes uppenbarelse var en garant i sig för ett klokt beslut. Hon var fair, hon kunde luta sig fram till en representant och lägga sin hand lätt på armen med orden "Inte ni."

Hårt, hårt arbete var naturligtvis grunden, 12-14 timmar om dagen, många utslitna par skor, år efter år, decennier efter varandra. 50 år i Capitol Hill. Påläst, grundligt påläst, och respekterad eftersom hon alltid tycks ha uppträtt juste.

Ingen kunde mingla som hon och hon var en äkta partyfreak.
"Party!" Och ett förtjust högt skratt. Och hon kände alla; dörrväktare, poliser, sekreterare, alla politiker självfallet, men också alla reportrar, alla lobbyister, organisationsmänniskor, telefonister. Alla kände henne. Och varenda en av oss kände oss liksom en smula utvald av att få vara i henne närhet en stund. När hon anträdde ett rum satte hon sig alltid längst fram och hela rummets fokus liksom koncentrerades till hennes gestalt. Hon var så påtagligt omtyckt av alla, inte minst av sina meningsmotståndare som Ken, som berättat en hel del om henne för mig, för oss alla.

Minglandet har ställt till problem för många som drunknat i vad barer kan erbjuda, men Evy hade ett knep: hon hade mutat varenda bartender i hela Washington som serverade henne vad hon kallade "mean water-on-the-rocks" oavsett vad hon låtsades beställa och hon var ännu långt upp i nittioårsåldern varje fredag på politikerklubben för att mingla och knyta nya kontakter.

Sin födelsedag, berättar Ken, firade hon i många år med sina vänner den 7 maj på Democratic Club i Capitol Hill. Fast hon var född 6 mars. Typiskt Evy, maj var bättre, så 7 maj fick det bli.


For more than five decades, Evy Dubrow has fought to improve the lives of America’s working women and men. A tenacious and effective union activist, she has been a force for social justice and improved labor conditions by working for increases in the minimum wage, health care reform, family and medical leave, and pay equity for women. Renowned for her grace, candor, and integrity, she has earned the respect of opponents and allies alike.

President Bill Clinton motiverar Frihetsmedaljen.



Hon är lobbyisten som av talmannen reserverades en egen stol invid dörren till representanthuset, om man ska tro Washington Post, och det ska man nog i det här fallet.
Den enda någonsin, ska tilläggas, som tillåtits sitta vid dörren tillsammans med dörrvakterna.

Hennes kollegor förärade henne epitetet Århundradets Lobbyist 2000 och det var inga överord. Och jag blir glad av tanken att jag fick chansen att lära känna en kvinna som faktiskt spelat en betydelsefull roll för amerikas, och världens, historia. Som var med och slogs för kvinnlig rösträtt i ett avlägset 1920-tal. Hissnande tanke.

Jag har alltid haft för mig att hon under många herrans år var ordförande för textilarbetarna i USA, men jag är plötsligt inte så säker på den saken, hon var kanske "bara" dess chefslobbyist i så många decennier att jag tappat räkningen på dem. Jag ska ta reda på mer om den saken men inte just nu.
Hon var hur som helst en av grundarna för ADA, Americans for Democratic Actions, 1947 som slåss för minoriteter och mänskliga rättigheter och hon har bokstavligen varit involverad i kampanjer i hela världen och förmått sina vänner att i sin tur slåss, överallt, för andra mindre lyckligt lottade.

Att hon själv blev politiskt aktiv är ingen händelse. Hennes pappa var vitryss, socialist, hennes äldre syster syddes in av polis under ett suffragett-uppror i New York och det måste nästan ha varit redan på 1920-talet och Evy var genast där med flygblad, snart involverad i politik och fackliga rättigheter.
Född 1911, sa hon, men det kan man inte heller vara helt säker på. Å andra sidan kan hon mycket väl ha delat ut flygblad redan som tonåring för att stödja sin systers kamp för rösträtt och jämlikhet.

Evy utbildade sig till journalist på New York University School of Journalism och började skriva för Morning Call i Paterson, New Jersey, och gick då med i sin första fackförening Newspaper Guild. Och det var där i New Jersey hon intresserade sig för medborgarrättskampen, mänskliga rättigheter och textilarbetarnas fackliga rättigheter. Detta måste ha varit på 1930-talet, men hon kom att bli professionell lobbyist först i 40-årsåldern, alltså på 1950-talet. Det är inte lätt att hitta dokument via Internet om Evy, det är så otroligt många och dödsrunorna fyllde varenda tidning, men här länk till ett reportage, och en bild, jag lånat från the Villager från 2003. Evy är alltså 92, ungdomarna vid hennes sida i 70-årsåldern...

En gång skrev New York Times att saken var klar om ett eller annat förslag.
Evy läste och kommenterade - det är ju fel, men det står i Times och nu kommer våra motståndare tro att de redan har vunnit och sluta lobba.
Och vi ska berätta för dem att det är fel i tidningen, men de kommer ändå att tro att allt är klart eftersom det står så i Times.
Hon fick rätt. När det blev omröstning hade Evy samlat en majoritet och vann. Motståndarna och deras lobbyister satt där, förstummade. Men de hade fått en fair varning av Evy:
- Newspapers don´t vote in Congress, despite what the editors think.

- Lata och välbetalda. Vanlig men dålig kombination i Washington, sammanfattade Evy.

Evy hade emellertid fler verktyg i sin arsenal, ett av de främsta var hennes humor och ett smittsamt glatt humör:
Bill Clinton lyckades genast komma på kant med henne som nybliven president. Han fick böja sig, kallade dit tv och klagade högljutt över "the tough guys from big labor".
Evy hade sett våra fina nya svenska roströjor, så två stycken i storlek extra-large rekvirerades från partistyrelsen på Sveavägen 68. Den glada rosen mitt på.
En skickades till Clinton, den andra tog Evy, trädde på sig och den täckte hela henne till anklarna, hon formligen simmade i tröjan när hon poserade i sin fulla längd på 1,50 för fotot som sen skickades till Clinton med hälsning "from the tough guys in the big labor"

Bill Clinton fick krypa till korset och ringa henne för att mäkla fred. Ingen president hade råd att stöta sig med Evy.
Den här historien berättade Ken när dödsbudet kom i somras, jag kände inte till den. Bosse som skickade tröjan mindes just beställningen men hade ingen aning om att tröjorna hade använts som fredsmäkling mellan Bill Clinton och Evy.

Hon är också den enda som fått demokratipriset postumt av IAPC, International Association for Political Consultants, där hon givetvis var evig hedersmedlem och mycket aktiv i alla år. På något förunderligt sätt - jag vet fortfarande inte hur det gick till, för telefonen ringde en dag från IAPCs pågående årsmöte nånstans i världen, det kan ha varit från just Washington: Kandiderade du till styrelsen?
Va??
- Ja, vi har just valt in dig.
???
Sedemera har jag listat ut att vännen Volker, tysk socialdemokratisk konsult som arbetat med åtminstone tre decennier tyska socialdemokratiska ledare, professor i media och kommunikation i Berlin, måste ha smugglat in mig i den där styrelsen på den dubbla kvoten kvinna och skandinav. Eller kanske för att jag retas med honom och talar tyska med hans trevliga fru som inte är så slängd i engelska och utbyter nya jazzfynd på skiva med varandra: Herr doktor professor! Den här ska du lyssna på!
Nå, nu var det inte Volker utan Joe som kom med förslaget till oss i styrelsen; det finns ingen värdig demokratipristagare i år. Låt oss ge medaljen till Evy postumt!
Det blev ett lätt val, vid medlemsomröstningen vann förslaget förstås, Evy fick IAPCs demokratimedalj postumt och Joe höll ett fantastiskt fint tal till hennes minne. Det är den folder IAPC tog fram som nu står i min bokhylla och hjälper mig hålla kursen. Vacklar jag nån gång kan jag nästan höra hennes muntra:
Here comes the Reindeer-coalition, then it´s time for Party!

Rådjurskoalitionen var det namn hon gav oss svenskar, vi var ofta en hel grupp svenska socialdemokrater, på IAPCs möten och det namnet fick vi efter en amerikansk presidentvalkampanj där en av demokraterna trodde han skulle vinna på att samla så många minoriteter som möjligt i en "Rainbow-koalition", en teori som tvärstöp och som ganska många av oss både på höger och vänsterkanten hade en smula roligt åt. Fast de kollegor som tvingades arbeta med detta dödsdömda projekt kunde hålla sig för skratt; så då befriade Evy dem med sitt utrop "Aha, the swedish Reindeer koalition. That´s a Party!"

Vad mycket dumheter hon initierade, som den där gången vi slängde i en nyvald ordförande i badbassängen, med kläderna på, mitt i natten med det falska påsåtendet att det var en tradition. Hela lobbyn blev dyngblöt!
Evy satt förtjust med en drink och klappade händerna. Men jag är säkert på att hon inte hittade på det, hon liksom bara inspirerade till bus, ibland.

En annan gång, berättade hennes vän Ken, när vi hade den där IAPC-konferensen i Argentina och det känns som nyss men det var faktiskt 1997, för tio år sedan.
Nå, så for Evy och Ken och en grupp till ut med båt för att spana på valar. Vi var några som for åt andra hållet för 24 timmar i anslutning till den där konferensen och red på Pampas. Och vi spelade polo i landskamp som amerikanarna vann mot oss svenskar med 2-0. Polotränaren skrattade åt vår vingliga framfart så att han nästan ramlade ner i diket, vi hade alltså hamnat på det argentinska hästpolo-landslagets träningsranch och kunde välja mellan 200 hästar för en morgontur.
-Mujo Tranquillou, sa de fegaste av oss och pekade osäkert på hästar som såg snälla och lugna ut.

Men Evy var alltså ute och spanade på val och nu hade de hamnat mitt i en flock av dessa väldiga djur, på alla sidor om båten.
Men Evy nöjde sig inte med att titta.
Håll i mig, sa hon till Ken.
Och vips for hon med huvudet före över båtkanten, Ken hade ju inget att välja på så han höll i för kung och fosterland - i fötterna.
Evy dinglade och hojtade - jag ska klappa en.
Uppror på däck: Dom bits! Akta, dom är stora, dom välter hela båten.
Dom bits inte, sa Evy, jag kan inte missa chansen.

Och undret inträffar. En val lägger sig tätt intill båten, stilla, och Evy sträcker sig ner och klappar den, med ett förtjust utrop
- We did it! Hur många får den chansen, att klappa en vild val, va´?

Får och får, Evy tog. Och delade med sig.

Hon var 85 när hon klappade valen och jag insåg när dödsbudet kom förra sommaren att jag nog trott att Evelyn Dubrow var odödlig.
Det är först nu jag inser att jag hade rätt också. Hon är odödlig för vi är många tusen som bär minnet av hennes smittsamma skratt och henne integritetsfyllda allvar med oss.
Det var vad jag ville berätta om vikten av kvinnliga förebilder i politiken och i kampen för jämställdhet, solidaritet och rättvisa.

2 kommentarer:

Maryam sa...

Eva! Jag såg ett reportage om Evy på 60 minutes för några månader sedan...och nu detta. Jag är helt fascinerad. Vilken oerhört fantastisk människa. Och vad du måste vara lycklig över att du fick träffa henne.

Eva sa...

Ja, och jag insåg det när jag satt häromdagen och brottades med ett problem och insåg att jag hittade svaret när jag funderade på vad hon skulle ha sagt.
Och det är ju vad en förebild kan åstadkomma.

Den här lilla hälsningen hittade jag av en händelse nu, skriven - en av flera hundra, kanske tusen - strax efter hennes död:

I didn't know of her but my mother, grandmother and great-grandmother were garment workers when I was young and before. I remember singing "Look FOR the union LABEL..." as a kid. I guess I have Evy to thank in part for the fact that three women I love had decent working conditions.

by Debby on Thu Jun 22, 2006 at 06:40:54 AM PST