lördag, februari 10, 2007

Årtusendets kärlekssaga

Det här handlar om när Mållan och Dodo gjorde revolution.

(Om nu nån anmärker på valet av namn i denna saga vill jag påminna om att jag är uppvuxen med duktiga Annika, farbror Blå och Nils Karlsson Pyssling och mina stackars barn med Max Potta och Alfons piprökande farsa. Nå weiter...)

Mållan tillhör alltså medelklassen och hon gör det bra. Hon bor alldeles rätt (villa i närförort eller våning i stan), har 1,8 barn, tjänar pengar, gör karriär och är överhuvudtaget en ganska lyckad figur. Gift med Dodo som gör sin karriär endera på wallstreet men troligare som IT-guru. PR-konsult eller nåt obeskrivligt i designbranschen.

Nej förresten, Mållan är nog i själva verket lärare och Dodo snickare med egen firma. Eller bibliotekarie och bilkonstruktör.

Nå hur som helst så sysslar dom med ett pussel - det har Sture Nordh, ordförande för TCO berättat om många gånger.
De ska alltså hinna med. Lämna barn och hämta barn, och göra karriär och vara med i alla föreningar och skjutsa ungar på fotboll, på ridning, på gitarr (Nej, piano) och självfallet är dom klassmammor och klasspappor och delaktiga. De har utvecklingssamtal och ...

Tjänar de bra? Njae, egentligen inte. Inte som de skulle behövt för att kunna köpa sig tid. Det där har Reinfeldt fattat, barnflickor, städhjälp. Kan man få arbetsgivaren att betala så.
Näe, men de kan unna sig snabbmat ur frysdisken på ICA. Fem dagar i veckan faktiskt. Fredagsmys blir fruset också, räkor och vitt vin och sen på lördag - då jävlar i min lilla låda ska det lagas mat i timtal. Och inredas. Innan de är klara med det har söndagen kommit och måndag lurpassar i dörren och livet har passerat och barna plötsligt växt upp och flyttat hemifrån.

Och inte kan de gå ner i tid heller - karriären.
Sa jag att hon givetvis bakar bullar till skolans loppmarknad. Och alla i klassen är hembjudna när barnen fyller år.

Dodo är dessvärre ett nöt när det handlar om bilar så de byter bil, ofta, för att slippa trasiga bilar.
Semester är ett helt kapitel för sig.

Sömn. Ja, det finns ju piller för sånt.
Och nu har ju alliansen utlovat sänkta skatter så man ska får råd med barnflickor och städhjälpar. Au Pair.

Ja, ska man säga till varandra så där lagom avslappnat, jaa, du förstår min Au Pair, hon (eller han, det är riktigt inne!) pluggar statsvetenskap på Stockholms universitet halva dagarna, och det är så berikande för henne (alternativt det ger honom nya karriärmöjligheter). Sen ska man hälla upp en sherry till i lugn och ro medan städhjälpen/barnflickan/au pairen ser till att man fått komma hem från stressigt jobb i lugn och ro.

Pyttsan - är det nån som tror på det där? Mamma Scans köttbullar är mer påtagligt i morgon också.

Dodo är förresten företagsledare, det vet jag bestämt nu, ju större företag desto bättre. Han berättade i förtroende häromveckan att varje kväll när han kommer hem, vid halv åtta-tiden, så stannar han utanför ytterdörren och sätter på sig ett leende. Sen umgås han med familjen i två timmar innan han kan sätta sig med det han tog med hem. Han sticker vid sex på morgon och hinner precis väcka Mållan innan han går och sover spik fem timmar varje natt.

Jag törs inte fråga honom när de hinner ha sex och jag behöver inte fråga just honom om han har råd med barnflicka. Han har råd med två om så vore. Det är inte grejen liksom...

Sen, rätt vad det är, har de passerat strecket. (För vad som helst, ålder, lust, ork, förmåga) Nåra har redan gjort det, de har gått in i väggar, utvecklat konstiga kroniska sjukdomar och skaffat sig osunda vanor med alkohol och piller.

Och det är då de kommer, alla Mållgor i Sverige och alla Dodos, kommer tågande och dom är många, dom är tamejfan flest och de kräver att få sina liv tillbaka.

Och det är då dom inser hur lurade dom blivit. När dom trodde att det handlade om skatter och system och barnpassning - när det handlade om anständiga villkor på jobbet. Hur de blivit lurade dag för dag att jobba mer och mer, att inte kräva sånt som kompensation för övertid, extra semesterdagar för alla övertidstimmar, ledigt varje vecka. Att slippa ha jobbet med sig hem. Arbetsmiljö - tillåt mig gapskratta.

Hur de avkrävs "flexibilitet" och egen kompetensutveckling, att kunna samarbeta i grupp.

De ska vara unga, starka och smarta och kreativa och samtidigt ha massor med erfarenhet och låång utbildning och de ska förakta facket lite lagom men vara med i a-kassan för säkerhets skull. De ska känna sitt arbete som ett kall och ta ansvar för att alla projekt slutförs i tid även om idioten som förhandlade fram slutdatum inte tagit hänsyn till att det kostar nätter, helger, semestrar.

Att de tvingats avbryta semesterresor för att resa hem och ingripa på jobbet, att de tvingas ha mobiltelefonen påslagen och svara i den när den ringer på natten.

Och några av dem har blivit chefer och förutsätts kunna "samarbeta" vilket i klartext innebär att det blir de som får berätta om den senaste uppsägningen, nedskärningen, omflyttningen, omorganisationen som ingen förstår vitsen med.

En tidig morgon kommer alla västvärldens Mållor och Dodos sätta sig käpprakt upp i sängen och säga rakt ut i luften, högt så det ekar om det.

JAG HAR BLIVIT LURAD! GE HIT MITT LIV!

Och de kliver upp i sina pyjamaser och nattlinnen och de kliver med bestämda steg genom korridorerna och river upp alla chefsrum och alla styrelserum, välter lagomt många bord och säger:
Var har ni gjort av mitt liv?

Och det är då, när medelklassen revolterar på allvar, som socialdemokratin prövas.

Kan vi stå där tillsammans med medelklassens revolutionärer när femton procent av Sveriges barn är fattiga?

Kan vi säga att vi ska slåss tillsammans med Mållan och Dodo, som ju har allt; utbildning, jobb, hyfsad lön, bostad, två bilar och barn - att vi slåss för deras rätt också, mot de krafter som ställde till det för dem?

Jag påstår att vi inte bara kan, utan att vi måste och att det var exakt det Per Albin Hansson en gång formulerade i sitt folkhemstal 1928.

Mållan och Dodo har mer gemensamt med de femton procenten barn i Sverige som växer upp i fattigdom i alltför trånga lägenheter med en arbetslös förälder - än det först ser ut för.

Alla ska med. Men det är inte så enkelt, inte för medelklassens framtida revolutionärer som känner sig hunsade, tyngda av plikter och omvärldskrav.

Det goda hemmet
känner icke till några priviligerade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den
svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.

Per Albin Hansson, riksdagen 1928. Läs det. Det finns mycket tänkvärt i det talet som är lika aktuellt idag som då.


Andra bloggar om: , , , ,

Inga kommentarer: