måndag, februari 12, 2007

Om Janus och genus i fransk politik

Det drunknade i Anja Pärsons fenomenala åk och andra viktiga nyheter så här en söndag:
Ségolène Royals programförklaring, så enkel, så tydlig. Jag presenterar inte ett program, jag ber om ett kontrakt, ett förbund, en presidentiell pakt om detta...
Och sedan en lista, punkt för punkt. Konkret, omöjlig att missförstå och med en tydlig linje som handlar om rättvisa, miljö och fördelning, klassisk socialdemokrati.

(Hennes valkampanj innehåller mängder vi kan lära oss av, som sysslar med politik, kampanjer, kommunikation, retorik. Även om du inte förstår språket, surfa lite på hennes kampanjsidor!)

Janus-ansiktet som tidigare i veckan fick avskeda sin presstalesman sedan denna "på skämt" sagt att Segos svaga sida är hennes sambo. Underförstått vad? Att han är den smartare politikern av de två? Eller omvänt? Eller var det ett skämt helt på samma nivå som det den politiska motståndarens talesman svarade på samma fråga: ljus choklad?

Oavsett vilket, vet Ségolène Royal sannolikt en sak - livet som toppolitiker är ohyggligt krävande. Har man inte sin familj, sina närmaste och en privat vrå att dra sig tillbaka till i trygghet så orkar man inte. Har man inte en stab av medarbetare som man kan lita på hundraprocentigt i full storm, måste man (hjärtlöst) ut med dem och in med folk man kan lita på. Inte jasägare, utan kloka skeptiker som i alla lägen är trygga supporters, goda rådgivare.

Den riktiga kampanjen startar den här veckan, och då kastar hon ut sin presstalesman som inte höll måttet. De mediadrev hon har ridit igenom får svenska mediastormar att te sig som vindpustar i jämförelse, hon vet vad det handlar om och tänker inte lämna några blottor.

Ségolène Royal har ägnat flera månader åt samtalet. (Länken till för den som gillar rutmönster och ordning, organisationen.) För detta fick hon kritik. (Ska det aldrig komma ett besked?)
Gradvis har hennes väljare blivit yngre; J´adresse les jeunes des France, Jag vänder mig till dig, till er, Frankrikes unga. Och vi, till och med jag, som inte är Fransk och inte längre ung, känner mig fransk och ung och får ett sug att härma Bodil Malmsten och flytta till en fransk småhåla eller åtminstone åka en sväng till Provence eller Paris. Kampanjen heter Ségolène2007 och det är oerhört i ett land så konservativt som Frankrike. Du med en presidentkandidat? Revolutionerande. Där titulerar man sina kamraters föräldrar med Ni.

Jag ser att Hillary Clinton håller på med något liknande med webbdialog, epost, möten, precis som Bill Clinton arrangerade små intima möten med bara femton, tjugo vanliga medborgare över hela landet inför omvalskampanjen för mer än tio år sedan nu.

Ingen av dem duvungar, båda har varit med i hetluften mer än länge, vet vad som krävs och vet vad som fungerar. Som politiker är de väldigt olika, även om deras kampanjer på ytan ter sig snarlika.

Ségolène Royal, Mitterands gamla rådgivare, anklagades för att splittra partiet, tvingade fram en medlemsomröstning och vann den med en förkrossande majoritet, som bekräftade hennes legitimitet, som stödjer och supporterar en politiker som - kanske - faktiskt lyssnar.


Som vågar lyssna och kontrasten mot hennes opponent är enorm; han som kallar desperata invandrartonåringar i förortskravaller för slödder och talade om att rensa upp i förotrerna med en Kärcher.

Så då limmar man på epitetet Janusansiktet, som gör det möjligt att angripa henne oavsett vad hon gör. För försiktig, för brutal, för vag, barnsligt tydlig.
Förslagen från henne inbjuder kanske till det; 1 000 platser i varje kommun för hemlösa men internatskola eller militärtjänstgöring för unga brottslingar och föräldraskola för föräldrar till dessa som inte klarat att ta sitt ansvar - med indraget socialstöd som alternativ..., för vag i miljöfrågan på grund av jordbruket men tydlig med uppdraget att höja minimilönen för kommunala anställda med 2 000 kronor i månaden.

Men det handlar inte om Janus, det handlar om genus och vad hon gör är oerhört, och modigt, och djärvt och konsekvent, hon vill förändra Frankrike i grunden och det hon skjuter in sig på är konstitutionella frågor, sånt som handlar om demokrati.
Alltså angriper man hennes kön. Se affischen intill! Eller denna film.

Hennes kampanj är ung. Alltså är redskapen moderna. Det är den mest genomförda Internetbaserade kampanjen hittills i Europa, kanske i världen. Talen är korta i ett land som är vana vid långbänkar och tal på minst 40 minuter, hennes presentation av presidentpakten tog två timmar men internetversionen är kortare än en minut. Språket rakt, enkelt.
Videoblogg. Olika hemsidor som stödjer och kompletterar varandra. Ibland snäppet för proffsigt (vem fagerlund gör en videoblogg med fyra olika kameravinklar!?)
Framtoningen tuff. Svart skinnkavaj (ursnygg! och rebellisk) röd dress, korrekt men inte mjäkig. Eller vitt. Hon är medveten om sitt kön och inte rädd för att stå för sin kvinnlighet.

Hon har helt enkelt lurat skjortan av den franska högern som trodde att det skulle bli en programförklaring, en politisk mischmaschsoppa av sedvanligt snitt eller ett folkhemstal eller ett snällt valmanifest, att det hon sysslar med är retoriska floskler.

Men hon svarar med kronor och ören och hundra kolossalt tydliga punkter och inleder med orden "ni bad mig delta". Och går i ett steg från lyssnande lyhörd, till Röst, och nu med skärpa och betoning och ledarskap. Nervositet? Kanske darren i rösten kan kallas engagemang? Och jag anar att de få reportrar i Sverige som följer detta också har tagit henne till sitt hjärta, alldeles oavsett vilka politiska preferenser de kan tänkas ha.

Huvud-motståndaren "Sarko" kampanjar med skojiga infall på Internet, hon betonar allvaret.

"Jag har lyssnat på alla sociala grupper, jag har mött organsationer och jag har mobiliserat alla experter. Ni kom på 6 000 möten, 2,7 miljoner har deltagit via Internet. Detta är vad det handlar om, jag ber er..."

Och det finns en poäng här, en viktig poäng. Man kan inte flänga Frankrike runt och lyssna, föra dialog, utan att Vara dialog.
Och självfallet har inte frågorna hon mött handlat om de stora dragen, men de små, minimilöner, pensioner och hemlösa. Om arbetslöshet och frustrerade unga invandrare.
Hon sätter i sitt program fingret på det som är så svårt för många politiker idag - att vara precis.
Och för att göra det krävs ett mod, ett politiskt mod och en enorm tro på möjligheten att genomföra varenda en av de där drygt hundra konkreta löftena. Några långtgående. Andelen företagarstöd som går till forskning och utveckling ska öka från 5 till 15 %. En arbetsmarknadsutbildning värd namnet.

Men det kräver också skicklighet, var och en av de utmejslade förslagen måste inte bara vara möjliga att genomföra, de måste vara lätta att känna igen, identifiera, nicka bifallande till. Balansakten är enormt svår; att lyssna och samtidigt leda. Att våga stå kvar vid det impopulära (unga brottslingar till internatskola) och kunna torgföra det populära i sitt sammanhang, att inte falla för det enkla populistiska.

Jodå, de stora dragen, de stolta programmen finns där också, sedan förr; det sociala kontraktet, arbetslösheten, skolan, forskningen, miljön, våldet men framförallt; demkrati och inflytande, en förändring i grunden om hon kan genomföra den, ett nytt Frankrike.

"Utveckling för alla, för var och en respekt."

Vad ska Nicolai Sarkozy göra nu? Börja steppa?
Hans omedelbara svar var att formulera sig som en "försoningspresident"
Han kommer göra samma sak som Fredrik Reinfeldt; angripa henne på arbetsmarknadspolitiken och försöka raljera över könstillhörigheten. ("Mona Shalin, vem har sett henne göra något vettigt de senaste åren?")

Hillary Clinton då? Jag har en krypande känsla där. Hon vet ju att greppet fungerar, dialogen är nödvändigt, det politiska samtalet, och hon vet exakt vilken risk hon tar att som kvinna öppna för dialog, samtal ("Hon har inte sagt nåt bestämt om nånting, hon är för svag, för otydlig, alternativt lovar allt till alla".) eftersom hon - just för att hon är kvinna - måste vara övertydligt beslutsam när den dagen kommer.

Och hon verkar i ett politiskt klimat enormt mycket tuffare än det i Frankrike, som trots allt är ett politiskt land. Vilket gör att hon måste ta i ännu mer för att vara tydlig.
Men då finns ett problem, ska man agera lyssnare, dialog, måste man Vara lyssnare, dialog. Jag tror inte Hillary Clinton är det. Hon är en tuffing som vet vad hon vill och bör inte låtsas nåt annat.

Jag är beredd att sätta en dollar på att hon kommer med en lika konkret lista som Royal gjorde igår, men inte på hundra punkter utan två:
Stoppa kriget i Irak och satsa pengarna på den hälsovårdsreform jag slagits för i femton år.

Och då slutar detta med en intressant fråga som jag hoppas många kloka och kunniga tänkare kring genus som politiskt kraft kan ta tag i; könet betyder något. Du förväntas som kvinnlig kandidat vara lyssnande (omhändertagande) och det räcker inte. Därför måste du vara tydligare än de flesta, sannare än dina motståndare och defintivt hårdare än de flesta män.
Om du å andra sidan är kvinna och en typ av politisk ledare som inte är väldigt bra på att lyssna så åker du dit på kyla. Det kan gå det också Järnladyn Thatcher, Angela Merkel, Tarja Halonen, Ellen Johnson-Sirleaf (Liberia) Indira Gandhi, Gloria Magacapal Arroyo, det finns fler.

Och som man i politiken skapar man sensation om man signalerar lyssnandets politik, som Bill Clinton, som Tony Blair för tio år sedan, som de riktigt stora ledarna i vår tid; Mandela, King, Gandhi, Kennedy.

Därför är den utan tvekan hårdföre - och lyhörde - Ségolène Royal så intressant som politiker, men också som kvinna och förebild för alla typer av ledare. (Rigoberta Menchú Tum, Guatemala är en annan att hålla ett öga på, om hon nu verkligen kandiderar, även hon mycket stark och mycket lyhörd i ett.)

Vad vi inte fått höra här i svenska medier är att Ségolène Royal har ställt till med rabalder i väljarkåren. Även om Sarkozy gått om i opinionsmätningarna, så vet sextio procent inte vad de ska rösta på om två månader.

* * * *
Fotnot. Janus är lite misstolkad, ofta sedd som en symbol för ont/gott. Janus har två ansikten jo, men mer som symbol för ett paradigmskifte, en dörr. Ett ansikte riktat mot historien, ett mot framtiden.

Måhända är Janus inte så illa valt som epitet för en politiker av Ségolène Royal´s kaliber.


Tillagt:
Intressant också DN i söndags. Helena Markstedt idag. Johanna Graf för en vecka sedan.

Andra bloggar om: , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Johanna Graf sa...

Jag tänkte också på det; det kanske inte är så dumt att associeras med Janus i den urprungliga bemärkelsen, både litet framåtblickande och litet tillbakablickande. Särskilt i ett land som Frankrike, Men det kräver ju som sagt den positiva tolkningen! Jag gjorde den, men kanske bara för att jag gillar henne.

Eva sa...

...eller mer bildad än jag ;)
Skoj att du läste hela den drapan.
E

Anonym sa...

Kanske är det i flera länder dags för ett kvinnligt ledarskap. För de flesta blir skillnaderna ändå inte så stora m.a.a det som skrivits ovan. Men den regida delen av manligt styre, att "peka med hela handen" för att verka stadig o fast - kan läggas till de ideal som Napoleon och andra senare stått för. Förhoppningsvis väljer fransmännen bort det gamla och för in nya värderingarna. Vi får se, spännade blir det.