onsdag, februari 14, 2007

Alla hjärtans helvete när vuxenvärlden abdikerar




Jan Guillou har gått på (gamla) Vasa Real och skriver om det i boken Ondskan, Christer Pettersson har också gått på skolan.






Jag läser idag i DN på morgonen att Vasa Real i Stockholm ger sina elever studieledigt på alla hjärtans dag. Motivet till detta är att de vill motverka mobbning. Om mobbningen blir riktigt synlig på skolan, gör man mobbningen osynlig genom att stänga den.
Så praktiskt!
Vasa Real är en skola årskurs 4-9. Vi pratar alltså om barn som är elva, tolv, femton år som inte har pojkvän/flickvän och därför blir utstötta eftersom de inte fått rosor och blommor och kort och godishjärtan och vad nu mer vuxenvärldens affärsmän har lurat i dem.

Alla hjärtans dag förvandlades för somliga till Alla hjärtans helvete. En hel skola går omkring och tror att det är onormalt att inte ha hittat en partner när man är sexton. Eller tolv. Var finns de vuxna? Var tog samtalet vägen?

Nu kanske DN förenklade. Kanske har Vasa Real temadag om mobbning just denna dag. Men det ligger ju annars i tiden att smita sin väg:

Skolmajor Jan Björklund har ju på fullt allvar föreslagit att mobbning ska lösas genom flytt av elever. Johanna Graf, oppositionsråd i Solna och sakkunnig i skolfrågor har skrivit en underfundig och faktaspäckad text om konsekvenserna: "7 % mobbare av c:a 900 000 grundskoleelever; få se här nu, det blir 63 000 elever som kan behöva flyttas.

Anna-Karin Lundström, skolledare verksam i Upplands Väsby har också skrivit om detta. "Den vuxne som inte dagligen är avsvimmad eller drogad ser och får veta om mobbning. Det förekommer på alla skolor, särskilt på de skolor där de vuxna säger att det inte finns."

Ingela Thalén slår larm, också i DN, om att mobbningen verkar öka (BRIS). Vuxenvärldens svar på mobbning är alltså att abdikera.
För förtvivlade barn och föräldrar kan jag berätta att många skolor är väldigt bra på att hantera mobbningproblem och har - fungerande - program mot mobbning. Och har de inte det på Vasa Real kan jag rekommendera en kontakt med Friends som arbetar med just mobbning i skolan, med utgångspunkt från elevernas egna erfarenheter.





Kamratstödjare på Sandbacksskolan i Katrineholm



När jag gick i fyran-femman blev jag mobbad. Ingen vuxen såg, ville se, men jag hade kompisar som stöttade som gick i en parallellklass. Och det hör liksom till pjäsen att man inte berättar själv för vuxna, skvallerbytta-bingbång... Dock var jag envis redan då, vägrade byta klass, vägrade böja mig för mobbarna.

Jag slog ner den värsta antagonisten en dag på skolgården, pang, tjoff, knock-out. Inte särskilt kvinnligt, men det fungerade. Mobbningen upphörde. Så småningom vann jag respekt, men självrespekten skulle det ta årtionden att reparera.
Så vad lärde det en liten unge? Vuxenvärlden ser inget, men lite våld löser problemen. Tre gånger som ung hamnade jag i slagsmål, alltid av samma skäl, som vapen mot mobbning. Först i övre tonåren drog jag en annan slutsats; respektera alla människor som de är, inte som du önskar att de vore. I ett nötskal ett skäl varför jag blev socialdemokrat.
Tillagt; En till vuxen som inte tar ansvar, Rektorn i Borås som uppmuntrar sexuella trakasserier i skolan genom att meddela att tjejerna "klär sig för utmanande", det vill säga får skylla sig själva. Aftonbladet idag.

Andra bloggar om: , , ,

2 kommentarer:

Anna-Karin sa...

Man kan förstås dra slutsatsen att vuxna inte är att lita på. Eller att traditionella könsroller inte är så bra. Men vad man också kan lära sig av historien är hur viktiga de goda krafterna är. De stöttande kompisarna i parallellklassen. Det är ofta de som gör skillnad för den utsatte. Vuxna ska ta ansvar för trygghete, de kan stoppa mobbning och kan hjälpa barn att förstå vad som händer, men kan aldrig ersätta det som stödjande vänner ger.

Eva sa...

Poäng där. Inklusive vuxna vänner...