måndag, november 21, 2011

Jo jag har fått en släng av MS men annars är det bra



Doktor House finns och hon heter Liisa, biträdande överläkare på en av våra större sjukhus i Stockholmstrakten och specialist på sitt område och har ett aningen kärvt drag som brukar känneteckna duktiga läkare, faktiskt. De som sett mycket.
Med en bestämd smäll lade hon ner pennan på bordet för ett par månader sedan och uttryckte: vi går från misstanke till sannolikhet!
Det låter precis som en brottsutredning och det är väl ungefär vad det går ut på också. Man tar en massa prover och åker ut och in i Magnetröntgenkameror några gånger, sätter streck över den ena efter den andra av eventuella åkommor och till slut ramlar en hypotes ut ur processen rimligare än andra uteslutna.
MS.
En släng av MS.
Det betyder också i klartext att en rad av de värre bovarna har avförts helt från utredningen, jag tänker inte radda upp dem här.
Det började som en krypning i benen i mars och en vaken allmänläkare körde mig omedelbart till akutmotagningen hos neurologerna. Jag tänkte ta bussen, han propsade på färdtjänst och hotade med ambulans.
När de hittade inflammationen i ryggmärgen något dygn senare så insåg jag att jag hade haft tur den där torsdagsmorgonen. Jag hade kunnat vakna lam eller delvis lam.
Nå, inflammationer i ryggmärgen får man inte utan vidare, så det blev början på en resa som just nu alltså lett till starkare misstanke, eller möjligen strax bevisad MS.
Jag har vetat om detta ett tag, informerat familj, närmaste arbetskamrater etcetera. Avgått från några uppdrag till, alla faktiskt strax. Skolkat från nästan alla kvällsmöten, skippat gårdsstädningen i bostadsrättsföreningen och dragit ned tempot till ungefär hälften mot det jag brukar köra. Det betyder en - nästan - normal arbetsvecka nuförtiden.
Sen har jag kört igenom hela kvarnen av prover en gång till.
Nu ska jag in i nästa skede, bromsmediciner eller vad det heter nuförtiden. Har jag tur lyckas läkarna skjuta upp den verkliga debuten av sjukdomen en tid till. Än så länge går jag ju och viftar med armarna nästan som vanligt.
Men lite tröttare.
Både kroppsligt och i huvudet, jag är trött helt enkelt. Och en del märkliga sensationer får jag dagligen eftersom delar av nervsystemet inte riktigt fungerar som vanligt, katten stryker sig mot högerbenet och det känns inte som det brukar. Det går bättre med vänster ben av någon anledning men katten kan inte heller skilja på vänster och höger så man får ta det som det kommer....
Så för kännedom, jag har, det har många, en massa förutfattade meningar om MS. Jag har nu lärt mig en del fundamenta: Som att MS inte medför någon intellektuell försämring men kan påverka koncentrationsförmågan. Och leda till kognitiva problem, vilket är en förklaring - men inte den enda - till mitt ivriga wordfeudande. Jag hatar att förlora i alfapet och det tränar hjärnmuskler och den logiska förmågan. Och minnet!
Eller att man inte dör i förtid av MS.
Samt att forskningen tar gigantiska språng framåt på just detta område, det finns effektiva medikamenter som bromsar förloppet.
Samt att MS är extremt individuellt, visste jag inte heller. Det är väl därför jag kan ha haft det, troligen i många år - jag har en hel drös med "ärr" på de fina fotografiska plåtar som blir resultatet av magnetröntgenfotograferande - många ärr utan att har märkt ett dugg.
Sen har jag en hel drös med vänner och bekanta som har MS, och som nu är goda förebilder för mig - vare sig ni vet om det eller inte...
Så hur jag mår? Jo tack, jag har fått en släng av MS.
Annars är det bra tack!
Jag kommer inte att trötta omgivningen med en massa mer eller mindre skojsamma medicinrapporer här eller nån annanstans, jag skriver detta eftersom jag upptäckt att jag har väldigt många vänner, bekanta och arbetskamrater omkring mig som bryr sig om och som undrar hur jag mår, om jag blir bättre etc.
Tack för omtanken. jag mår i stort sett rätt bra, har vissa dagar då benen är lite tyngre och fötterna snubbligare än andra dagar, kan tappa koncentrationen ibland och är trött ibland - men i stort. Men jag mår inte bättre, det ligger liksom i sakens natur.
Men jag litar på doktor House.
Vi har en misstänkt!
Myelintjuven! Motiv okänt.
Effekten är att nån tjuvar skalen runt nervcellerna, myelinet, så elektronerna kan smita andra vägar än skaparen av denna märkvärdiga mekanism hade tänkt sig.
Det läcker elektriska signaler på halva vägen till synapserna, det som ena änden tänkte når inte fram. Katten stryker sig mot benet men hjärnan uppfattar rörelsen som obehaglig eftersom den inte riktigt känner igen rörelsen. På vänster ben däremot är nerverna tydligen i bättre skick, där känns kattens ömhetsbetygelser lika behagfulla som hon ämnat dem.
Kroppen reparerar skadan så gott den kan men det bildas ärr, och för varje ärr lite sämre funktion på just den nervbanan. Men så gott som alla bekymmer jag hade i våras har kroppen klarat att läka ihop.

måndag, juli 25, 2011

Vårt svar ska vara ökad demokrati

Jag vaknar med ett ryck efter några få timmars sömn av att jag har mardrömmar. Jag kan inte minnas att jag har haft mardrömmar sedan jag var liten.

Ändå kan jag inte låta bli att följa ungdomarnas berättelser, jag tänker att jag är skyldig dem att lyssna när de orkar berätta , orkar dela med sig vad de varit med om. Att lyssna, ta in, försöka förstå och kämpa mot gråten och stå där bredvid alla andra politiskt aktiva för att slåss för demokrati, öppenhet, tilliten till människors förmåga att sluta upp för ett öppet demokratiskt samhälle.
Det kommer att ta tid innan jag är beredd att försöka förstå gärningsmannen. Just nu får jag slåss mot en primitiv hämndlust jag inte vill exploatera här.

Men i gärning uppmanar jag alla: engagera dig. Gå med i ett demokratiskt parti om du inte redan har gjort det. Det är en aktiv handling du kan göra för att visa din solidaritet med ungdomarna.

Men två saker måste jag få skriva ur mig.

  • Först de primitiva drivkrafterna i svenska medier.
Henrik Brors i DN skrev i fredags en kolumn som går till historien som det dummaste värsta övertrampet jag sett någon gång, det är bra att DN rivit ut den från alla webbsidor men tidningen borde be om ursäkt också. Men han var inte ensam.
Den som gick och lade sig med svenska tevenyheter och vaknade med DN eller Svenska Dagbladet i lördags morse, fick en bild av ett terrorattentat, begånget av extrem islamism, Al Qaida eller något liknande. Detta trots att absolut ingenting talade för att så skulle vara fallet under fredagkvällen och det relativt tidigt dök upp uppgifter i norska medier att gärningsmannen var lång, blond och troligen norrman.
Norska medier däremot klarade balansen, utan spekulativa övertramp i den riktningen och fortfarande domineras mediebilden av en ganska återhållsam nykter rapportering.

Om gärningsmannen inte hade hetat Anders utan Ali hade vi därmed, i svenska medier, redan tidigt bäddat för att sorgen, chocken skulle kanaliseras i hat istället för i en kraftfull manifestation för att sluta upp till stöd för demokratin.
Svenska medier bör verkligen fundera på hur de klarade uppdraget att värna demokratiska värden under första dygnet.
  • Det andra är insikten att listan på mördade socialdemokrater i modern tid, och i demokratiska samhällen, växer.
Olof Palme 1986
Yitzak Rabin 1995
Anna Lindh 2003
och nu detta.

Nej. Det är ingen tillfällighet. Socialdemokratin står rakryggat upp för de grundläggande rättigheterna som är fundament i en fungerande demokrati:
  • alla människors lika värde
  • yttrandefrihet och rätten att organisera sig
Hur kan det väcka sådant hat?

Kanske det är dags att inse att den radikaliseringsprocess som vissa experter på terrorism gärna talar om får starkare fotfäste och växer i skuggan av åsiktsströmningar som anses aparta idag. Åsikter som ingen vettig människa skulle formulerat högt för bara tio år sedan dyker nu upp inte bara i vardagssamtal utan i den öppna politiska debatten och i den förfärliga fokuseringen av potentiella terrorister i vissa utpekade religiösa grupper.
Det är inte säkert att de stora hoten mot demokratin ska sökas i olika fundamentalistiska religiösa grupperingar, snarare hos unga män som berövats alla möjligheter till framtidstro.

En diskussion som söker förklaringsmodeller i människors kulturella, religiösa, sociala eller etniska bakgrund sår frön i huvudet på unga, arga, vilsna män utan framtidshopp. Idéer som kan leda till en känsla av utanför, hat mot samhället, en tro att en grupp människor är bättre eller sämre än andra.
Medan förklaringsmodeller som söker gemensamma vägar ut ur allvarliga samhällsproblem får den motsatta effekten.

Ökad tolerans är frukten av en skola där alla oavsett förutsättningar får lika chans att söka sig en framtid.
Konflikter, kriminalitet och förstörelse är frukten av ett samhälle som sorterat ut unga människor och försett dem med en stämpel - du duger inte. Skyll dig själv, sköt dig själv.

Jag talar om klassklyftor. Kanske dags att våga tala om dem igen. Om att identifiera problem i samhällets grundvalar istället för att tjata om integration, om bostadsområden, om att stämpla ut istället för att bjuda in.

Jag är orolig över konsekvenserna av det politiska konservativa debattklimat vi har idag där enskilda individer som är sjuka, arbetslösa eller inte har klarar av skolan får ta ett allt större individuellt ansvar, där vi tillsammans kunde sträckt ut en hjälpande hand.

Sträck ut en hand till en främling och håll den hårt. Det är dags att vakna och dags att ta strid för öppenhet, för demokrati, för tilliten till medmänniskors förmåga och det är dags att ta upp diskussionen om samhällsproblem som ett gemensam projekt igen.

Unga arga män, och företrädesvis män utan nära goda manliga förebilder, som berövas sin framtidstro kan utvecklas till farliga individer. En av dem heter Anders. Han talar om sig själv i tredje person och kräver idag att få uppträda i rätten klädd i en uniform han låtit sy upp själv efter att kallblodigt ha mördat minst 92 människor, företrädesvis unga norska socialdemokrater, flera av dem barn, med den virriga förklaringen att någon måste göra det för att förbereda en korstågsrevolution år 2083.

Tänk om han hade hetat Ali och hade haft precis samma bakgrund, samma aktiviteter för sig, samma förklaring till sitt handlande.

Eftersom jag vet att jag nu får hela den extrema högern på mig med detta inlägg så stänger jag kommentarsfältet, skriv gärna kommentarer ändå, jag publicerar allteftersom jag hunnit läsa dem först. Men apskaft är inte välkomna i den här debatten.

tisdag, juni 28, 2011

tisdag, april 05, 2011

Välkommen Maryam Yazdanfar!

Jag tänker inte sticka under stol med att detta är en partsinlaga, jag räknar mig som en av Maryam Yazdanfars vänner. Men det är bostadspolitiska visioner jag vill älta lite, inte Maryam Yazdanfar och hennes framtid därför att hon är av ett tuffare virke och står pall en snyting.
Makt, politisk makt, förtroendeuppdrag, är alltid till låns, det är inte mer med den saken. Attans daltande med Österberg. Eller?
Maryam har jag haft förmånen att känna ett antal år nu, sedan hon var alldeles ny och ung och grön och just kommit in i riksdagen. Idag är Maryam inte längre så ny och ung och grön utan ganska erfaren riksdagsledamot, stolt mamma till två knattingar, mammaledig med den yngsta. Och förra veckan petad från uppdraget som ordförande i Civilutskottet, ansvarig för att driva fram en socialdemokratisk bostadspolitisk plattform, den första på flera decennier faktiskt.

Helt nyligen besökte Maryam Yazdanfar oss i Upplands Väsby för att hålla en föreläsning om det bostadspolitiska projekt hon leder. Eller ledde. Jag var inte ensam om att tycka om det jag hörde.

Maryam Yazdanfar kommer till oss i Upplands Väsby på första maj som huvudtalare, kanske hon tar upp den där tråden då också, därför projektet att få fram en bostadspolitisk vision värd namnet hoppas jag inte dog med det pusselläggande som Håkan Juholt håller på med för att få ihop det lag han vill ha omkring sig.

Det viktigaste är kanske, trots allt, idéerna. Men det är klart att idéer smids inte av luft, det krävs lite hantverk också. Rätt mycket hårt jobb faktiskt, kunskap och kunskapsspridning, en hel del nationalekonomi men också modet att våga formulera en idé om det offentliga rummet, mötesplatserna, människors livsmiljö. Och om bostad, trångboddhet och bostadsstandard. Om integrationsfrågor och folkhälsa, om kopplingen mellan barnfattigdom, arbetslöshet, boendemiljö och skolmiljö.

Till Stockholmsregionen flyttar varje år 60 000 människor ungefär, 40 000 flyttar härifrån. Det där betyder att Stockholmsregionen växer med motsvarande en småstad varje år, 20 000 människor - men vi bygger inte i samma takt. Vi bygger för ungefär hälften så många. År efter år lagras människor i områden som stannat i växten tills trångboddhet åter har blivit en realitet.
I områden som Rosengård, Rinkeby och Bergsjön är fler än vartannat barn vad Rädda Barnen kallar för fattiga. De har inte råd att delta i skolutflykten. De ger upp sin framtid i tidig tonår därför att en fattig unge ser inte ens möjligheten att låna pengar för att studera om inte någon ger honom den utsikten, hoppet, tron på den egna förmågan.

I Upplands Väsby är det bättre, knappt 10 procent. (2009 års siffra), tre barn i varje klass, i vissa skolor är det fler. 810 barn i hela kommunen. Några, alldeles för många barn, har dessutom att brottas med uppväxtmiljöer bortom vår fantasi - slag, missbruk, förfärliga missförhållanden, ett konsekvent och brutalt kvinnoförtryck. De bor vanligen inte heller i villaområden.

Därför är storstadens problem inte bara barnfattigdomen.
Eller alla de ungdomar som missat de betyg som hade behövts för att komma in på gymnasiet.
Eller den enorma snedsitsen när det gäller arbetslöshetsstatistiken, folkhälsotalen eller egentligen all typ av siffror som berättar hur människor och samhällen egentligen mår:

Storstaden lider även av trångboddhet, och snabbt ökande hemlöshet. Klasskillnaderna som ökar syns tydligt i bland annat boendet. Barnrikehusen är på väg tillbaka, i ny tappning.

Men hur det verkligen ser ut, det vet vi faktiskt inte eftersom det saknas statistik! Boverket anser dock det klar att den genomsnittliga bostadsstandarden "inte har ökat" på 25 år, och att det "i vissa områden" finns en ökande trångboddhet.

Sedan fastighetskraschen i början av 1990-talet har situationen just i Stockholmsregionen förvärrats. I snitt byggs det 600 bostäder per 1 000 inflyttade under åren 1975-nu, men från en årlig nivå på ungefär 8-10 000 bostäder årligen har bostadsbyggandet halkat ned till mindre än hälften under de senaste tjugo åren. Det kan man läsa mer om här i Boverkets fördjupning av problemet. Grafen är från den rapporten. Den gröna linjen berättar om inflyttning, den grå linjen och de gröna staplarna om bostadsbyggandet. Ni ser ju att problemet accelererar.





Det är enkel matematik i en graf, men den faktiska vardagen blir då denna:

Mina och dina barn har inte råd, inte kontakter och ingen möjlighet att komma in på bostadsmarknaden förrän de har fått fast jobb i trettioårsåldern - inte ens våra medelklassbarn eller vuxna med båda fötterna inne på arbetsmarknaden har tillgång till en fungerande bostadsmarknad.
Det gäller givetvis också alla som flyttar hit, från Umeå, Bagdad, Sarajevo eller London.

Det bromsar tillväxten eftersom bostad är en viktig fråga för duktiga medarbetare. Vad det gör på sikt för ett samhälles självkänsla, kittet som håller människor samman, förmågan att glädjas åt varandras framgångar... Det påverkar segregeringen negativt och det förstummar bostadsmarknaden eftersom det är billigare att bo kvar i den lite för stora villan, radhuset, lägenheten när barnen flyttat hemifrån (i trettioårsåldern!) än att flytta till nyproducerat mindre.

Undrar om det kan påverka skolmiljön, servicenivån, förmågan att ta hand om våra gamla och sjuka? Om man betänker att för samma peng som liten lya i storstad kostar, kan man smälla loss på en rejäl egenägd villa i småstad. Sämre lön kanske, men gångavstånd till jobbet, vad får det för effekter i storstad respektive skapar för möjlighet i den mindre staden?

När Tage Erlander och sedemera Olof Palme ledde det bostadspolitiska projektet i hela Sverige på 1960-talet som blev miljonprogrammet - namnet miljonprogrammet därför att det handlade om att bygga en miljon nya bostäder på tio år - så var det kopplat till en rad idéer om människans frihet, möjlighet att uppfylla sina drömmar och visioner, om barns uppväxtvillkor och om anständig bostadsstandard för alla. Men med fanns också idéer om miljö, om konstverk, kulturmål, om vackra och funktionella hus, naturliga mötesplatser i stadsrum och stadsbyggnadsplanering och visionen om en bra, likvärdig skola för alla.

De där idéerna har förlorat sin lyskraft och sin aktualitet i den dagsaktuella politiska debatten, trots att vi alla vet att det har betydelse för folkhälsan, för möjligheten att attrahera bra arbetskraft, för ett samhälles hela självkänsla och ytterst - för människors lust och livsglädje.

Bra miljöer, bra mötesplatser, bra rum att vistas i - bostadsbyggande handlar inte om att smälla upp 3500 lägenheter nere vid Mälaren och vispa omkring med nån slags vision om sjöutsikt, detta handlar om att skapa bra villkor för alla människor.
Bra uppväxtvillkor för barn som inte har råd med en egen cykel ger bättre möjligheter för barn vars föräldrar har råd med den där cykeln. Det hör ju ihop, och boendet är en nyckel i alla länder. Och än så länge tycker vi nog alla att det är alldeles självklart att bagarens barn, lärarens, och direktörens sitter i samma klassrum i världens bästa skola.

Eller börjar den visionen också vittra i takt med att allt fler meddelar idéer om elitskolor för de "begåvade" barnen och privata lösningar på gemensamma behov som skola, vård och omsorg som inte längre springer ur en pedagogisk eller ideologisk idé utan handlar om rå kapitalism, att tjäna pengar?

En visionär bostadspolitik handlar inte heller om ägande.
Många drömmer om att äga, men alla har inte råd att äga sin bostad - det är den krassa verkligheten. Ska vi då säga att den som inte har råd att äga sin bostad ska ha sämre standard än den som har råd att köpa de väggar man vill vresa in en spik i? Att de ska bo fulare, trängre, ha barn i skolor med sämre utrustning och outbildade lärare?
Nej.

Målet måste ju vara att fortsätta med det projekt som var stommen i en svensk välfärdsmodell:
Bra standard är för alla, boende är en rättighet.
Att äga sitt boende ska vara en uppnåbar dröm för de allra flesta som vill äga sitt boende, men en bostad är en grundläggande rättighet vi borde ha råd med.

Men vi famlar alla halvt i blindo av två skäl.

För det första saknas statistik på det här området. Vi vet faktiskt inte riktigt exakt hur illa det är ställt. Titta på grafen här ovanför igen. Jag vet att det är riktigt illa ställt i vissa stadsdelar i Stockholm och kranskommuner, och i andra storstadsområden som Malmö, Göteborg kanske även Uppsala och Örebro. men statistik saknas delvis, det borde vara det första att ta itu med - få fram tillförlitlig statistik.

För det andra har alla ekonomiska instrument monterats ned, som skulle kunnat bidra till att styra upp bostadspolitisk vision. De försvann i finanskrascher, fastighetskriser och andra marknadsekonomiska gigantiska totalmissar eftersom vi då var i förtvivlat behov av att spara, strama upp, hejda galopperande fastighetsspekulanter.
Några få verktyg finns kvar, men används sällan - detaljplaner, skatteinstrument, kommunalt markinnehav.

Du som bor i bostadsrätt och i hyresrätt har antagligen ingen aning om att du betalar mer i skatt än den som bor i villa, eller hur?
Vilken slutsats drar marknaden, den heliga marknadskraften? Jo - den bygger inte gärna hyresrätt överhuvudtaget, för det tar för lång tid att få tillbaka insatsen. Den bygger då hellre bostadsrätt, men även där är vinsten liten per investering.

Mark är en bristvara i storstad - därför borde kommuner med framsynt bostadspolitik kunna använda sitt markinnehav för att styra upp ett sunt bostadsbyggande och helt enkelt kräva byggande av blandade upplåtelseformer: en tredjedel egnahem, en tredjedel hyresrätt, en tredjedel bostadsrätt kanske.

Görs det till exempel i Upplands Väsby? Nix.

Det här är en av de absolut viktigaste politiska diskussionerna vi har att föra i debatten om en socialdemokratisk vision, för om vi inte kan förklara och formulera en bild av hur vi ska kunna lösa bostadsfrågorna i storstaden i framtiden, ja då är vi kanske inte heller värda väljarnas förtroende.
Därav rubriken: Välkommen Maryam Yazdanfar. Vi behöver en bostadspolitisk plattform, och Maryam är faktiskt den första socialdemokratiska politiker på många år som så tydligt börjat formulera en sådan.

Vi har ett mål, en idé om att bygga minst 40 000 bostäder varje år. Det är mer än en fördubbling av dagens nivåer, och kräver en hel del för att uppnå.



Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , ,

fredag, mars 25, 2011

Hospitaliserat kongressombud

Ja, det är själva fan att man ska behöva betrakta en kongress man fått förtroendet att bli valt ombud till - från en sjukhörna. I hemmet dock nu sedan en liten stund.

Det tog exakt sexton sekunder att bli totalt hospitaliserad när jag kom in, via akuten i tisdags, därför att doktorer med kunskap om centrala nervsystemet reagerade på min berättelse dagen före på en annan akut om domningar i båda benen och kanske ryggproblem?

Väl på plats med sjuksäng och det hele insåg jag att här får man kämpa emot med allt vad man orkar, så jag for hem och hämtade egna kläder och egna tofflor och egen teknisk utrustning och egna filmer och böcker för att bygga lite motkrafter mot den förfärliga sjukhusmaten, det snigeltempo som man upplever som plötsligt intagen i sjukvården och inte minst det uppmuntrande umgänget med med patienter i olika stadier av betydligt mer akuta problem än vad jag har.
Roligast var nog sjukgymnasten som tidigare idag deklarerade att jag inte får någon rullstol.

Men nu har jag oroat många med min frånvaro från kongressen och med mina statusuppdateringar i Facebook:
Så här förefaller läget vara. Jag har en inflammation i ryggmärgen, det är väldigt konstigt men man kan ha det tydligen.

Den beror inte på en massa saker - provsvaren ramlar in det ena efter det andra, alla lika blanka och fina:
Jag har ingen tumör.
Inga infektioner.
Inte ens virus faktiskt.

Man kan ha sånt här alldeles utan orsak, och stävja det med kortison vilket då pågår just nu, rena dunderkuren - jisses jag är mer speedad än någonsin. Man kan under inga omständigheter upptäcka detta utan att göra en magnetröntgen, tack för den landstinget!

Det kan dyka upp fler prover längre fram, man får se tiden an. Men, säger doktorn förmanande:
Två veckor sjukskriven, första veckan får du ta korta promenader på sin höjd. Andra veckan kan du få besöka ett gym om du lovar att bara jobba med den allra lättaste lättaste nivån! Inte jobba fast du säkert är sån som tycker att du inte kan vara borta! (Märks det så väl...)

Hur det yttrar sig - ja det är knasigt må ni ro. Jag kan inte stå med fötterna tätt ihop, blunda och hålla balansen. Prova själva får ni se hur det är. Sätt sen en fot precis framför den andra, håll balansen och blunda. Jag vinglar till och faller direkt.
Jag kan inte känna riktigt exakt vad jag gör när jag sätter ner fötterna. Jag känner inga finstämda vibrationer nånstans under naveln. Det påminner starkt om den där känslan man har när en fot hamnat i kläm och somnat, vaknar upp och det börjar pirra i den. Fast hela tiden och i halva kroppen.

Obehagligt men jag kan röra mig fast lite stolpigt så där. Och jag får inte, för doktorn, eller doktorerna rättare sagt, jag är nu upp i min nionde doktor på den här veckan långa resan genom svensk sjukvård.

Och. Nu hittar jag till (de fria) kaffeautomaterna!

Kort sagt. Det går ingen stor nöd på mig, och skulle det så småningom dyka upp diagnoser som är lite mer allvarlig än just exakt en inflammation i ryggmärgen så lovar jag berätta om det också - så man slipper gå omkring och undra.

Så jag följer kongressen via teven och håller mina brandtal från soffhörnet härhemma. Det är nog fler än min doktor tacksam över!

Tack alla vänner som hört av sig i olika tonarter av oro. Omtanke värmer.

tisdag, mars 15, 2011

Tack för fyra fina år!

I lördags överlämnade jag ordförandeklubban till nästa styrelseordförande, Björn Lundin. En bra man, han kommer vara en jättebra ordförande för att påbörja nästa steg på den omdaning som socialdemokraterna i Uppladns Väsby har påbörjat.

Så detta är ett tack för mig:

Fyra år har gått svindlande fort, och jag har haft roligt större delen av tiden. Jodå, det finns en hel del svårigheter också som en ordförande ska brottas med, men i det stora hela så har det varit hemskt kul, och energigivande.

En lojal styrelse, ett antal aktiva medlemmar och inte minst förstås det stöd vi har haft i våra ansträngningar av medarbetare på expedition och i "blå huset", jag tänker förstås på Gun-Britt och Jessica.

Och jag har förärats möjligheten och ansvaret för ett av de finaste uppdrag man kan få, som ordförande i en socialdemokratisk arbetarekommun.

Vad har vi åstadkommit då under fyra år?

Ja en sak vill jag faktiskt lyfta fram särskilt:

Vi har klarat en bra generationsväxling i Upplands Väsby, utan att behöva stampa den aningen äldre generationen på fötterna. Tvärtom, så har ett antal förtroendevalda med rutin och erfarenhet stöttat de riktigt unga som kom in för fyra, fem, sex år sedan eller alldeles nyss. Och vi har valt att metodiskt försöka ge dem utrymme så de kan arbeta politiskt i alla församlingar två och två, minst, så de kan stödja varandra. Men vi har också hittat former där de av oss som är aningen mer rutinerade och erfarna finns ett halvt steg bakom till stöd och support.

Nu är de där: en hel hög med gruppledare i åldrarna mellan 24 och 35 år.

Azza som är försteombudsman för SSU, vår riksdagskandidat och gruppledare för barn och utbildningsfrågorna, den allra största nämnden.

Ibrahim ansvarar för S-gruppen i den tyngsta nämnden, Social-och äldrenämnden - en nämnd med många oerhört svåra frågor att hantera. De två är jämte Leif Berglund våra första namn på fullmäktigelistan.

Jakob som ansvarar för arbetet i den nya produktionsstyrelsen, svårt, snårigt och komplicerat, med stöd av Björn Lundin.

Sara ansvarar för s-gruppen i Miljö- och hälsovårdsnämnden som är en framtidsnämnd för ett parti med det gröna folkhemmet som en bärande grundidé, Ali ansvarar för arbetet i tekniska utskottet med frågor som påverkar vår vardag varje dag.

Och fler yngre förmågor väntar i kulisserna, med avsikten att komma tillbaka efter småbarnsåren, och nya namn dyker upp nu hela tiden.

Det andra jag vill lyfta fram handlar om valarbetet, glädjen över det måste vi dela på många, många även om resultatet inte var det vi hade hoppats på! Maken till valrörelse vi hade och det fortsätter! Vi har fått lust på dörrknackning och möten i dörren med väljarna ger fantastiskt mycket.

Den tredje delen är en resa vi knappt anträtt än, och det handlar om en total omdaning av organisationen. Ett modernt parti behöver jobba mer utåtriktat och på alla kanaler - facebook, twitter, bloggar, dörrknackning, "gammelmedia" och torgmöten i en salig blandning.

Men ett modernt parti måste också hushålla med resurserna och använda dem klokast möjligt , inte främst för att spara pengar utan för att tillsammans blir vi så mycket starkare.

Tillsammans med andra arbetarekommuner kan vi organisera allt från medlemskontakter till kampanjer eller studieverksamhet på sätt som gör var och en av oss smartare, starkare, bättre och sammantaget gör socialdemokraterna i Stockholms norra länsdelar lite tydligare, synligare.

Första steget är taget. Vi har påbörjar ett samarbete med andra arbetarekommuner steg för steg i ett tempo som gör att alla ska kunna hänga med. Men målbilden kan man teckna nu:

Målet är ett samarbete som enar socialdemokraterna i vår del av länet, runt en gemensam idé om utveckling och framtidsvisioner, kring boende, regionutveckling och trygghet i förändring.

Det handlar om att vilja, politik handlar om att vilja. Men det handlar också om att organisera. Tillsammans kan vi antagligen organisera en starkare lokal partiorganisation med stöd för allt från utredningsarbete till kampanjer, från medlemskontakter till presskontakter och studier, nätverksbyggande, ekonomi och uppdaterade webbsidor.

Den vägen är nu anträdd. Första stapplande steget är taget. Jag hoppas få vara med och stenlägga den där vägen några meter framåt innan jag helt kliver åt sidan ur styrelsen.

Men det går att förutse redan nu att det inte är en enkel rak motorväg vi talar om, det finns gott om knaggligheter att ta sig förbi, och då känns det väldigt bra att ha den trygge, kloke Björn vid rodret, tillsammans med en stark krets unga, nytänkande, glada och segervissa socialdemokrater och en grupp rutinerade, erfarna socialdemokrater med god vana av förhandlingar, organisation, ekonomi, studieverksamhet och politiska processer.

Framtiden är nu. Nu vänder det kamrater!

Tack för fyra fina år!



Eva

fredag, februari 25, 2011

25 år efter Olof Palme


På måndag är det 25 år efter mordet på Olof Palme. Jag kommer aldrig glömma den natten och flera nätter därefter, när vi arbetade som galningar, tystade både av sorg och av insikten att världen rubbats för gott ur sitt läge, ondskan trängt ännu ett steg närmare.

I fjärran mullrar 2011 års Mordor, inte i mörka berg men i gudsförgätna ökentrakter med en galen massmördare beväpnad med inte blott gevär och kanoner, utan en hel armé. Khadaffi rubbar denna iskalla vecka världen ännu ett steg. När vi vaknar en morgon efter Khadaffi - kommer vi gå vidare klokare eller stelnar vi av skräck när vi inser hur bottenlös verklig ondska kan vara?

I kön till socialtjänsten står 43 000 sjukskrivna som utförsäkrats från trygghet, bostäder och möjlighet att påverka sina liv, och bredvid alla de arbetslösa som inte har rätt till a-kassa. Barnfattigdomen ökar. Men makten knorrar och höjer bonuspengen. Och Bildt säger att vi inte ska ta ställning till vad han kallar för "Libyenkonflikten".

Satans mördare.

På något sätt känns Olof Palme väldigt ung och väldigt giltig fortfarande. Men jag väljer inte hans kraftfulla fördömanden av krig, ondska och mänsklig vidrighet utan något som pekar framåt, mot vår, framtidstro och hopp om en värld där alla kan få pröva att nå sin längtans mål.
En hälsning till nästa generation som ska ta över, när vi nu ett koppel av ordföringar i svensk arbetarrörelse kliver av för att släppa förbi framtidstro och visioner. Kör så det susar ungdom, livet är kort men ondskan är långsint. Framåt kamrat och dröj ej för länge, ty ingenting brådskar mer än rättvisa och valfrihet som inte sorterats vid mammons vändkors.
..
Detta citat av Olof Palme är från 1964, snart femtio år sen, men kunde ha sagts på en extra partikongress i mars 2011:

”Politik –det är att vilja något. Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans och drömmar och visioner.”
"Socialismen är en frihetsrörelse. Vårt mål är frihet, så långt möjligt, från de yttre förhållandenas tryck, frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar. Socialister har alltid vetat att den friheten når vi ej på det hänsynslösa egenintressets väg. Individualism är icke liktydigt med förmågan att hävda sig mot andra. Människorna hör samman, söker gemenskap och behöver solidaritet.
Tidigt stod lärdomen klar: ensamma förmår vi föga, går vi samman kan vi uträtta storverk. Visionen om ett samarbetets och solidaritetens samhälle blev ett idéernas framtidsmål men också en praktisk handlingslinje.”

tisdag, februari 22, 2011

En amatör tackar för förtroendet!

Jag har just fått veta att jag valts till ombud till kongressen i mars. Tack för det förtroendet alla medlemmar i Upplands Väsby och i andra kommuner i Stockholms län!

Jag, och Agneta Karlsson från Järfälla, blir två ganska rara typer på den kongressen, vi är få ombud som inte har politik som heltidssyssla.

Men det behövs några fritidspolitiker på en kongress, dominansen av människor med politik som heltidssyssla på varje partikongress är inte uteslutande bra.

Så.
Hör gärna av dig. Berätta vad du tycker och vill. Man kan framföra åsikter på många sätt - enklast på möten förstås. Nästa medlemsmöte den 24 februari handlar om skolan, det är ett jättebra tillfälle att säga sin mening om både det ena och det andra.

Eller skriv en kommentar på bloggen. Hör av dig via Facebook, jag är inte en flitig twittrare men jag finns där också.

Eller skriv helt enkelt en epost.
e.rundkvist(at)gmail.com

lördag, januari 15, 2011

Oss prylgalningar emellan






Fick problem häromdagen.
Det var katten, som åt upp min mus.


























Inte för att det gör så mycket eftersom musen inte gick så bra ihop med paddan egentligen.









Det var samma med min förra nalle. Musen gick inte ihop med nallen heller. Och nallen och paddan kan överhuvudtaget inte prata med varandra.

















Så jag skaffade en ny som hade blåtand.
-Blå tand?
Ja blåtand. Precis som paddan. Dom lirar i samma förening alltså.
-