The story about Nancy Todd Tyner - Queen of Diamonds

Now, for once I´ll write a few lines in English, since I'm going to tell you about a very dear and special friend of mine, Nancy Todd Tyner from Las Vegas. Her blog is right here!

Some few of my friends reading this knows that I've actually done some poker for a while, and Nancy is among many other things one of the worlds most skilled pokerplayers. While I've been playing for some few bucks at Internet, she won the World Poker Tour for ladies 2008, for instance.

Now we meet annually due - not to poker - but to the fact we´re colleagues in the noble art of communication. Those yearly meetings of IAPC in strange places as recently in Panama, give´s an inspiring possibility to learn from some of the most skilled advisers in the field of politics and communication you could ever think of. I have told the fantastic great story about Evy Dubrow here in this blog earlier, to inspire all of us who care for the unions and the workers rights.

And the founders of all this (42 years ago...) are two amazing friends, now getting to old to join us in those meetings unfortunately - namely Joe Napolitan (he was among many other things the speachwriter to John F Kennedy.) and Michel Bongrand, very French, very special and he among many other things is a former RAF-flyer since he had to leave France in the war, member of the resistance-movement. He was one of those allied soldiers (parachuter at that time) that opened the gates of Dachau, and that is a story he actually never been able to talk about. Those memories are to difficult. Guys from all countries and each with special skills, some left-wing, some right-wing, but all committed to serve democracy by sharing knowledge and experience.

Yes, I think you get the picture...

Nancy really is the opposite of me. I know of nobody but her capable of going to Panama, leaving it with not one or two hats the typical Panamastyle, but 15. She has a spectacular clothing, always, and is a very kind, generous and sharing person. I like that mix of vanity and intelligent generosity.
(I, on the other hand, would have been in my jeans around the clock, every minute of the day if just was allowed to, not caring a bit about makeup or jewellery or so.)

Despite we are so extremely different, I like Nancy and I reckon she likes me to, we have some fun, we learn some, and those ongoing talks just continues where we left it a year ago.

So now I realized that she´s got this blog. "But I don´t know how to put pictures in it!"

And typically she sent me this amazing picture and with it a short story:

I see some weird sights. I played poker one day with a guy IN 120 DEGREE WEATHER, you could fry an egg on the sidewalk outside, and this guy is wearing a ski mask the entire time. And he was Asian and maybe 90 pounds, maybe, littlier than me, and he's got on more gear than what he weighs.


Thanks Nancy, here is your picture!

Also, don´t miss to visit the Hayden Scholarship-site, and read the sad sad story about Nancys fight against the US medical system to save the life of her son Hayden, and other children to follow him.

Grattis Azza! Plats 20 på riksdagslistan

Azadeh Rojhan Gustafsson från Upplands Väsby är en av de yngsta riksdagskandidaterna på riksdagslistan. Plats 20.

Ny omröstning; plats 17 Jan Emanuel vann över Daniel

Sluten omröstning mellan Daniel Mathisen, SSU-kandidat och Jan Emanuel Johansson från Norrtälje om plats nummer 17 på riksdagslistan:
Jan Emanuel: 141
Daniel: 103
Blanka: 1
Ogiltiga: 2

Örådet röstar bort Jan Emanuel Johansson

Sluten omröstning. 149- 90

Kongressrapport...

Sluten omröstning
Leif Nyberg eller Jan Emanuel Johansson på plats 15.

Jan Björklunds syn på geografi

Geografilektion i Jan Björklunds värld:
"...Zlatan, uppvuxen på Balkan, den store cykelfabrikören Salvatore Grimaldi, uppvuxen i Italien, Nyamko Sabuni, uppvuxen i Afrika och drottningen, uppvuxen i Brasilien."

Jag som trodde Zlatan kom från Malmö, Rosengård.
Och att Nyamko Sabuni lyckats lära ut till sina partivänner att det finns 52 stater på kontinenten Afrika.

Två av de afrikanska staterna heter Kongo. Där är hon inte uppvuxen, men hennes pappa kommer från ett av dem, Kongo-Kinshasa, av vilket då många begriper att han antagligen flytt av politiska skäl.
Själv föddes hon i Bujumbari. Det ligger i Burundi, en annan afrikansk stat. Men hon växte upp i Kungsängen.

Men skäll inte mer på Jan Björklund, han menar väl. Han förstår helt enkelt inte bättre.

PS Och Grimaldi, cykelkungen, är som många vet uppvuxen i Västerås. Hans föräldrar kom hit som ett resultat av de stora arbetskraftsinvandringarna i början av 1950-talet.

Men drottningen var faktiskt verkligen delvis uppvuxen i Brasilien, som ligger i sydamerika. Men född i Heidelberg, och återvände till Tyskland som fjortonåring. Heidelberg ligger i Europa.

Ett halv rätt av fyra möjliga, inte illa! Det kan förefalla som om ärvt en i etnologi från gamle högerledaren Gösta Bohman.

Bilder från Panama

På Panamakanalen

19 procent här lever extremt fattigt, men i dessa kvarter bor inte de fattigaste. Här ligger polisstationen.

218 olika däggdjursarter – Panama har sju nationalparker och mängder av naturområden som ännu inte exploaterats – också. Den här lilla apan i regnskogen får symbolisera dem. Till det kommer 98 olika reptilarter, fåglar osv. När syd möter nord i det smala näset som utgör Panama har världens kanske djurrikaste zon bildats.

 

 

Panama rikt och fattigt

Panama har all anledning att vara stolt över den fantastiska naturen, som några av bilderna berättar om.

Här svajar internetuppkopplingen, men vi lever i ett turistrerervat med bra tillgång på det mesta. Ibland blir dock reservatet helt utomjordiskt som igår när vi på tur med buss i Panama Citys gamla stan, som ännu bebos av de fattigaste, men som genomgår en snabb upprustning som gör att hela den stadsdelen stängs av nattetid och om några år kommer att ägas av amerikanska rika familjer - under den turen ställer jag en fråga till guiden om skolgången, hur många går i skolan?
- Well, säger han släpigt. Till exempel hemma där jag bor, där har vi en skola med tusen elever! (Ett fnitter sprider sig i bussen eftersom några juvenila amerikanare tycker hans svar är fyndigt.)
Nytt försök:
- Okey men om du har 100 barn i Panama, hur många av dem får gå i skolan då? Hälften?

Den frågan får jag inte ett rakt svar på. Lagen säger ju att alla har rätt till nio år. Verkligheten utanför guidens något världsfrånvända perspektiv är väl att de allra flesta får gå sex år i skolan högst, men på landet förekommer att barn inte går i skolan alls på grund av alla slags hinder; de har inte råd att låta bli arbete. De har inte råd med skoluniformen. De kan inte ta sig till skolan, det saknas ett offentligt transportväsende och bussturen med någon av landets tiotusentals bussägare är för dyrt. Etc.
52 000 barn, enligt FN, är barnarbetare. Hälften av dem får gå något lite i skolan.

Eftersom vi nu skakar hand med landets justitieminister och hans statssekreterare, kvinna och i detta land är det så ovanligt att ingen i mitt likaledes manligt dominerade sällskap tror mig när jag säger det. Först. Alla tror hon är någon slags sekreterare. Eller hustru. Intresserat studerar jag minspelet hos gubbarna när de begriper sammanhanget...

Men det uppstår inte läge att tala skolgång, kvinnors och barns rättigheter och fattigdom och sociala skillnader med representanterna för Panamas nyvalda regering, tyvärr. Alltför många är självupptaget där med turistkameror och insmickrande till intet förpliktigande fraser om vistelsen i Panama.
Jag tror de hade haft en riktig story att berätta om de fått chansen, som fått den korkade guiden att slokörat gå hem och skriva nya idiotmanus för turisterna att berätta.
...

Den nyvalde presidenten, en slags partivän det vill säga demokratisk socialist, gick nyss till val på ett Robin Hood-program och han kallas i folkmun också Robin Hood. Det knyts förhoppningar till hans regering hos den del av befolkningen som överhuvudtaget har röstat eller fått chansen att gå och rösta.
Och han har startat med att dela ut en slags grundläggande socialstöd för alla landets fattigaste. Dit hör också pensionärerna, de gamla, som aldrig någonsin kommit i närheten av en pensionsreform.
Det finns lite skattebas att titta på hur man kunde utveckla, endast sju procent skatt, och en enorm och stabil inkomstkälla i form av kanaltrafiken som ju numera ägs av Panama sedan tio år. Kanalen sysselsätter dock inte fler än något 10 000-tal anställda. Om fem år har kanalens kapacitet utvidgats till minst det dubbla, och den sårbarhet som finns idag likaså.
(Skulle någon dra ur pluggen så tar det sju år innan vattnet fyllts på i tillräcklig mängd för att kunna försörja slussystemet.)

Men problemen ter sig enorma. Drogtrafik, korruption, extrem fattigdom och i detta land är kvinnomisshandel ett utbrett och mycket vanligt problem. Prostitution är tillåten men även barn säljs till sexindustrin och trafficking och givetvis våld följer med drogtrafiken. På senare år har dessutom flyktingtrafiken från grannlandet Colombia ökat kraftigt.

När vi lämnar ministeriet inser jag att det står en snubbe i varje gathörn med gevär, en polis, med nåt automatvapen av nåt slag i händerna, och att hela statsdelen antagligen varit tömd på folk medan vi har vistats där. Diskret utrymd för vår säkerhet. De fattigaste syns inte nånstans, men spåren syns.
Än en gång får jag klart för mig hur viktigt det är att ge sig ut, utan guider, vakter och propagandaministerier.

Därute råder andra verkligheter. Siffrorna här har jag hittat lite varstans men bara i källor jag själv litar på, huvudsakligen FN eller svenska UD, SIDA etc.

Av landets 3,2 miljoner invånare lever ungefär en tredjedel under den nationella fattigdomsgränsen, och av dem hälften i extrem fattigdom, under en dollar om dagen att leva på. Undernäring, analfabetism, barnarbete, barnprostitution, kvinnomisshandel och så vidare i all oändlighet rapporteras här. Fängelserna har plats för 7500 men hyser 11 500 och som i så många länder med liknande förhållanden rapporteras tortyr och övergrepp i fängelser även härifrån. En kollega visar siffror som bekräftar - tilltron till rättssystemet i Panama är inte sämst i latinamerika, det finns värre belastade länder, men är ändå låg. I själva verket får inte ett enda land i latinamerika godkänt när det gäller såna mätningar.
Korruption är inte en del av systemet i dessa länder, det är systemet.

Ändå räknas Panama som ett land med genomsnittlig inkomstnivå. Det innebär att de rikaste är extremt rika också.
1,2 miljoner bor i Panama city vars skyline vi ser från detta turistparadis vi bor i, vid Kanalens södra ände. Bostadsområdena är obeskrivliga, jag skulle inte våga stanna där med låst bildörr ens mitt på dagen.

Formellt har alla rätt till skola, nioårig skola men de flesta går högst sex år. Skolsystemet består grovt räknat av sex plus sex år.
Barnarbete är förbjudet men 52 000 barn under 17 år arbetar, en del av dem smugglas in i städerna där de arbetar med hushållstjänster men de flesta lever på landet och arbetar i bananodlingar, jordbruk.

Av det följer att analfabetismen, särskilt bland kvinnor, är ganska utbredd, på landet är 48 procent av kvinnorna, och 28 procent av männen analfabeter. Speciellt de 10 procent av befolkningen som tillhör urbefolkningen och en något större andel av befolkningen med sina rötter i Karibien, svarta slavar, lever särskilt utsatt.

Kort sagt. Panama är enormt fattigt, och enormt rikt, på samma gång.

Grundbulten sitter i Panama

Så har jag alltså stoppat tårna dels i Atlanten med vattnet strilande i tropiskt ösregn runt hela kroppen, och sen rusat över till andra sidan och stoppat tårna även i Stilla Havet.
Det är sånt man kan göra på två platser i världen, och eftersom regnet är varmt och vattnet i havet också så kan man sluta sig till att jag är i Panama.
Panamakanalen har tre slussar upp och sedan en mindre sjö som fylls på av dessa dagliga tropiska skyfall, därefter tre slussar ner.

Men när den byggdes fanns idén om att helt enkelt gräva ut en kanal. Inga slussar, bara en kanal.

Hade det gjorts hade vattnet här uti Karibiska sjön börjat strömma annorlunda. Golfströmmen hade antagligen stannat av.

Och istiden hade antagligen slagit till mot Sverige.

Då hade - på de 100 år lite drygt som hunnit gå sedan dess - sannolikt inte bara svält, is och armod slagit undan fötterna på det som dag är Skandinavien och norra Europa. Antagligen hade inget av det vi känner som moderna nationalstater i vår nordeuropeiska närmiljö kunnat finnas kvar.

Det visste jag inte om Panama!

Detta är ett litet land. Här finns 218 olika däggdjur, mängder av fåglar, konstiga ödlor och regnskog inpå husknuten.
Om man har ett hus vill säga.

Igår tog vi då P:s bil och for norrut, för det där tådoppet i Karibiska sjön. I Portobello - den vackra hamnen - var det allt annat än vackert. Det är som om fattigdomen liksom stockar sig inpå en. Skräp överallt. Flockar av människor överallt och då är Panama inte trångbott - tvärtom, stort som Danmark kanske, med 3 miljoner invånare. I stort sett ingen medelklass, men några få extremt rika familjer, med extremt menas extrem-extremt.
Men fattigdomen skriker som kontrast till turismen, och hit vallfärdar inte bara naturälskare (och medicinsk turism, stor här - halva priset, amerikanskutbildade läkare). Öster om oss slutar den (trans-)amerikanska vägen plötsligt, och det är där Panamas djungler möter Colombias.
- Synd, säger vännen R som just dragit sig tillbaka och har gott om tid:
- Jag skulle gärna köra hit från Vancouver, det borde ta ungefär två veckor. Men sen kommer man inte längre.
- Tss, du får ringa Farcgerillan så hjälper de dig säkert vidare...
..

I Portobello kom P plötsligt på att det var tre liter bensin kvar.
Detta är, insåg vi, ett land som saknar bensinmackar. I alla fall om man klantar sig och har tre liter soppa kvar när man befinner sig i en by med 4 000 invånare.

Nå det löser sig. Hos byns taxiförare fanns ett reservlager bensin. Familjens förmögenhet lagrades i gamla petflaskor gömda i sovrummet. I sprutregnet langade familjen fram flaska efter flaska med bensin, de sålde 27 liter till oss, ville ha 64 dollar och fick 80, och kommer väl att fira det hela helgen.